Bemöta barn som varit med om något svårt

Barn som har varit med om något svårt kan precis som vuxna fortsätta att må dåligt en tid efteråt. Barnet behöver inte själv ha drabbats av något traumatiskt. Att bevittna hur någon annan far illa kan räcka. I en sådan situation är det vardagliga stödet från vuxna ofta viktigt för återhämtningen.
Uppdaterades

Precis som för vuxna finns det många händelser som kan leda till sorg, kris eller oro hos ett barn. Till exempel sjukdom eller död i familjen, att barnet har tvingats fly från krig, försummats av en förälder eller upplevt våld eller övergrepp.

Olika tecken på att något är fel

Barn reagerar olika på svåra händelser, åldern spelar också roll. Lite större barn kan ha symtom som liknar de hos en vuxen som upplevt något traumatiskt – sömnsvårigheter, mardrömmar, att barnet känns frånvarande och försvinner in i en egen bubbla.

Mindre barn kan plötsligt börja bete sig som yngre än vad det är och till exempel söka mer närhet än tidigare eller kissa på sig efter att ha varit blöjfri. Barnet kan bli mindre intresserat av att leka eller göra sådant som tidigare varit roligt.

Ibland är det svårt att märka något på barnet, även om du vet att barnet har varit med om något svårt. Inget är rätt eller fel.

Visa att du finns och lyssna

Om du vet att ett barn har varit med om något svårt, eller misstänker att det kan vara så, är det bra om du försöker skapa en lugn och trygg miljö runt barnet. Var inte rädd för att prata med ett barn som mår dåligt, av oro för att göra fel. Visa att du finns där och lyssna. Lägg bort telefonen, stäng av teven och andra distraktioner när du pratar med barnet om det som hänt. Även om barnet inte är redo att dela med sig just nu, vet barnet att du finns där.

Vad än barnet berättar är det bra att försöka förhålla sig så lugn och neutral som möjligt.

Hjälp barnet att hantera det som hänt

Du kan hjälpa barnet att hitta sitt eget sätt att hantera det som hänt. Till exempel genom att tillsammans fundera över aktiviteter som gör att sorgen eller oron lättar för en stund.

Se till att hålla rutiner och att vardagen kan återgå till hur den var innan händelsen. Om barnet är oroligt av tankar och känslor som dyker upp kan du förklara att tankar och känslor inte är farliga och att de går över.

Då ska ni söka hjälp

Om du upplever att ett barn uttrycker hopplöshet eller en vilja att avsluta sitt liv ska du söka hjälp via vården. Ring i första hand din vårdcentral eller till 1177. Ring 112 vid omedelbar risk för liv. En första kontakt med skolhälsovården eller skolkurator kan också vara bra.

Barnet kan behöva professionell hjälp om du upplever att barnet är deprimerat, har ångest eller lider av posttraumatisk stress. För lite äldre barn kan det vara bra att berätta att man vill söka hjälp och varför, så att barnet känner sig delaktigt.

Samtalstips

Det är svårt att lyssna utan att prata för mycket, det gäller särskilt när det är ett barn eller någon annan vi känner starkt för som berättar om svåra händelser.

Här är några tips som fungerar när du pratar med barn (till och med ganska små barn, och även med vuxna):

  • Även om du får panik när barnet berättar något, försök att inte visa det. Verka så lugn du bara kan. Fokusera på att andas lugnt och bara lyssna.
  • Försök inte att bortförklara det som barnet berättar, förminska problemet eller hitta ”rimliga” anledningar till det som hänt. Även om du tror att barnet missuppfattat, eller överdriver.
  • Om du kommer på lösningar eller har förslag på vad barnet kan göra, eller vad du kan göra för att hjälpa barnet – vänta med att säga det. Det är mer respektfullt, och ofta mer konstruktivt, att lyssna på barnets egna förslag och tankar, även om det tar tid.
  • Upprepa det barnet berättar för att visa att du hört det rätt och förstått det rätt.
  • Om barnet reagerar med frustration på att du missförstått, be om ursäkt och be att barnet förklarar igen.
  • Det är helt okej att svara till exempel:
    • ”Menar du att [det du tyckte att barnet sa]? Hur känns det när du tänker på det?”
    • ”Det låter som en jobbig sak att tänka på.”
    • ”Tror du att det finns något som du eller jag kan göra för att det ska bli bättre?”
    • ”Vad skulle du vilja att vi gör nu?”
  • Lyssna noga på de svar du får. Eller acceptera att det just nu inte finns något svar. Även om ni ännu inte har någon lösning på problemet har du gjort skillnad, bara genom att lyssna och visa att du har förstått vad det är som tynger barnet.

Mer läsning