Så hanterar Sverige kriser

De tre grundprinciperna

En viktig del i svensk krishantering är vad som brukar kallas de tre grundprinciperna.

Ansvarsprincipen

Den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden ska ha det också under en krissituation. Det betyder att det är den vanliga sjukvården som har hand om vården även vid en kris, att kommunerna sköter skola och äldreomsorg och så vidare.

Likhetsprincipen

Under en kris ska verksamheten fungera på liknande sätt som vid normala förhållanden – så långt det är möjligt. Verksamheten ska också, om det är möjligt, skötas på samma plats som under normala förhållanden.

Närhetsprincipen

En kris ska hanteras där den inträffar och av dem som är närmast berörda och ansvariga. Det är alltså i första hand den drabbade kommunen och den aktuella regionen som leder och arbetar med insatsen. Först om de lokala resurserna inte räcker till blir det aktuellt med statliga insatser.

Kommuner

Kommunen är grunden i samhällets krisberedskap. Ju bättre kommunen är på att hantera en kris, desto bättre blir hela samhällets krishantering. 

Vid en kris ska kommunen:

• Se till att skola, äldreomsorg, fjärrvärme, räddningstjänst och andra viktiga verksamheter fungerar även under kris.
• Samordna myndigheter, företag, frivilligorganisationer, trossamfund och föreningar så att de kan arbeta tillsammans när en kris uppstår.
• Ha en plan för extraordinära händelser. Till exempel planera för och öva på ett större elavbrott eller en översvämning.
• Ge stöd till drabbade vid allvarliga händelser. 

Länsstyrelser

Länsstyrelserna har ett områdesansvar på regional nivå. 
Vid en kris ska länsstyrelsen:

• Samordna berörda kommuner, regionen och andra aktörer för att hantera händelsen så effektivt som möjligt.
• Stötta kommunerna i det förebyggande arbetet genom till exempel övningar och utbildningar. 

Regioner

Har bland annat ansvar för sjukvård och kollektivtrafik. Samtliga regioner har en krishanteringsplan och ska alltid ha katastrofberedskap.

Vid en kris ska regionen:

• Fördela regionens resurser på ett sätt så att den ordinarie verksamheten påverkas så lite som möjligt. Vid en större händelse med många skadade måste till exempel ordinarie sjukvård ändå fungera.  
• Kunna ge krisstöd till dem som drabbas av psykisk ohälsa som en följd av en allvarlig händelse eller kris. 
• Genomföra nödvändiga smittskyddsåtgärder vid en epidemi eller pandemi. 

Beredskapsmyndigheter

I Sverige finns 67 myndigheter som blivit utsedda till beredskapsmyndigheter, 46 statliga myndigheter och 21 länsstyrelser. Beredskapsmyndigheter har särskild betydelse för det civila försvaret och för att hantera kriser och krig. De ska ha extra god förmåga genomföra sina uppgifter vid höjd beredskap.  

Beredskapsmyndigheterna är uppdelade i tolv beredskapssektorer där varje sektor leds av en sektorsansvarig myndighet.

• Ekonomisk säkerhet: Försäkringskassan
• Elektroniska kommunikationer och post: Post- och telestyrelsen
• Energiförsörjning: Energimyndigheten
• Finansiella tjänster: Finansinspektionen
• Försörjning av grunddata: Skatteverket
• Hälsa, vård och omsorg: Socialstyrelsen
• Industri, byggande och handel: Tillväxtverket
• Livsmedelsförsörjning och dricksvatten: Livsmedelsverket
• Ordning och säkerhet: Polismyndigheten
• Räddningstjänst och skydd av civilbefolkningen: Myndigheten för civilt försvar
• Transporter: Trafikverket
• Utrikeshandel: Kommerskollegium

Frivilligorganisationer

Frivilliga försvarsorganisationer har funnits i mer än 100 år och spelar en viktig roll i Sveriges kris- och krigsberedskap. Det finns i Sverige 18 frivilliga försvarsorganisationer med runt 380 000 engagerade i olika åldrar. 
FFO har särskilda uppdrag inom krisberedskap och totalförsvar och finansieras av statliga medel genom Myndigheten för civilt försvar och Försvarsmakten. De har olika specialistkompetenser som är särskilt användbara när samhällsstörningar och kriser uppstår. Det kan handla om stabsarbete, radiosamband, transporter och logistik, men även MC-körning, fallskärmshoppning och eftersök med hund.