Crowdsourcing: när många löser problem tillsammans

Många myndigheter använder sociala medier idag, ofta för att få ut sin information till så många som möjligt så snabbt som möjligt. En del gör det också för att få kontakt och dialog med landets invånare.
Publicerades

En tredje anledning kan vara att få hjälp av invånarna under en kris. När många löser ett problem tillsammans kallas det ibland crowdsourcing (tyvärr finns det inget etablerat ord på svenska ännu).

I en kris kan det till exempel betyda att många bidrar med en lägesrapport, som i fallet med den snökarta som medborgaren Ben Marsh gjorde när det snöade lite i England en gång (lite snö räknas som kris i England!). Alla som ville kunde twittra hur mycket det snöade på deras hemort på en skala från 0 till 10, plus sitt postnummer. Ben Marsh satte ihop den informationen med bland annat kod från Google Maps till en kriskarta i realtid, till nytta inte minst för de brittiska myndigheterna som använde Marshs karta för att planera sina katastrofinsatser.

Eller som i Mumbai när ett bombdåd inträffade samtidigt som ett monsunregn. Inom en halvtimme efter bomben hade medborgaren Ajay Kumar programmerat en kriskarta med uppgifter om trafiksituationen, blodgivarcentraler, sjukhus och så vidare, och alla som ville kunde bidra till den och hålla den uppdaterad.

Eller som i Japan, när en jordbävning och en tsunami drabbade kusten och bland annat orsakade reaktorhaveri i Fukushima-verket. Det blev kaos och många kommunikationssystem bröt ihop. Japanska läkare berättade efteråt om hur Twitter och andra webbplatser blev viktiga informationskanaler när det fasta telefonnätet slogs ut – via sjukvårdspersonal och drabbade som twittrade kunde patienter få information om var medicin fanns tillgänglig.

Eller som i Kenya, under de våldsamma valen 2007. Fyra kenyaner uppfann ett sätt för människor att avslöja valfusk och våldsamheter genom att skicka text och bilder med mobilen till en webbsida som byggde på kod från SMS, MMS och Google maps. Både webbsidan och programvaran utvecklades på tre dagar och fick namnet Ushahidi, som betyder vittnesmål på swahili. Ushahidi har använts till en mängd andra liknande saker efter valet i Kenya, som till exempel att bevaka val i Mexiko och Indien, samla ögonvittnesrapporter i Gaza, lokalisera var hjälpen behövdes bäst efter jordbävningarna i Haiti och Chile och rapportera om vägar som blockerats av snö under vinterstormarna i Washington

I bästa fall kan den här typen av crowdsourcing öka motståndskraften och återhämtningsförmågan hos både den enskilda medborgaren och samhället i stort. Om man känner att man kan bidra på något sätt ökar känslan av ansvar. Och ju mer man tar ansvar för sig själv och andra, desto större är chansen att man vet vad man ska göra när någonting händer.

Har du idéer om hur du själv eller andra medborgare kan bidra till myndigheternas krishantering, eller bra svenska eller utländska exempel på crowdsourcing? Mejla oss och berätta!