Samhällets ansvar vid smittspridning

Ett större utbrott av smitta kan påverka många delar av samhället. Här kan du läsa mer om vilka myndigheter som kan bli inblandade i arbetet med att spåra och stoppa smittan.
Arbete i mikrobiologisk säkerhetsbänk.

Ett större utbrott av smitta kan påverka många delar av samhället. Här kan du läsa mer om vilka myndigheter som kan bli inblandade i arbetet med att spåra och stoppa smittan. 

Regionerna och smittskyddsläkarna

Varje region har en smittskyddsenhet och en smittskyddsläkare som ansvarar för smittskyddet inom regionen. Smittskyddsenheten ska se till att allmänheten får information om hur man skyddar sig mot smitta. Den stöder också sjukvårdspersonal som arbetar med smitta.
Smittskyddsenheten följer även upp anmälningar om inträffade sjukdomsfall, beslutar om åtgärder för att finna smittkällan och ger råd och förhållningsregler till den som smittats. Smittskyddsenheterna rapporterar om sitt arbete och om patienter som drabbats av anmälningspliktiga sjukdomar till Folkhälsomyndigheten.

Om smittan är klassad som en samhällsfarlig sjukdom ökar smittskyddsläkarens befogenheter. Läs mer om detta nedan under avsnittet Smittskyddslagen.

Regionerna är också ansvariga för vården av sjuka, att genomföra vaccinationer samt för inköp och distribution av läkemedel. 

Folkhälsomyndigheten

Folkhälsomyndigheten samordnar smittskyddet i Sverige och tar bland annat fram rekommendationer och kunskapsunderlag kring hur en smitta ska bekämpas. Myndigheten kan utföra analyser av patientprover dygnet runt för att konstatera om en patient har drabbats av allvarliga smittor.

Om ett utbrott av en smitta drabbar flera regioner i landet leder myndigheten utredningen av vad utbrottet beror på och tar initiativ till insatser för att stoppa det. Sjukvård, regionala smittskyddsenheter och andra aktörer får information från Folkhälsomyndigheten om det aktuella läget.

Kommunikation om hur människor ska agera för att minska smittspridningen är en viktig del av smittskyddsarbetet. Folkhälsomyndigheten ger stöd till regionerna rörande kommunikationsinsatser, och vid nationella utbrott av en smitta samordnar myndigheten kommunikationen.

I de fall ett vaccin finns tar myndigheten fram rekommendationer och kunskapsunderlag för vaccinering.

Folkhälsomyndigheten är också kontaktpunkt mot andra länders smittskyddsmyndigheter, den Europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC och Världshälsoorganisationen WHO.

Socialstyrelsen

Har det samordnande ansvaret för regionernas krisberedskap inom hälso- och sjukvård vid en allvarlig händelse, som exempelvis ett smittoutbrott. Myndigheten utfärdar även föreskrifter om ordination och hantering av läkemedel inom hälso- och sjukvården, inklusive vaccinationsverksamhet.

Läkemedelsverket

Myndigheten godkänner ett eventuellt vaccin samt genomför risk- och nyttobedömningar av läkemedel och vaccin. Läkemedelsverket tar även fram rekommendationer för läkemedelsbehandling.

Kommunerna

Kommunernas miljö- och hälsoskyddskontor kan ta prover och inspektera lokaler där en smitta misstänks spridas. Kommun tar även emot anmälningar om misstänkta matförgiftningar och kan utreda eventuella utbrott genom att intervjua drabbade. I arbetet med att spåra smittan har kommunen ett nära samarbete med smittskyddsenheten i sin region.

MSB

MSB samordnar berörda myndigheters och organisationers arbete och driver en gemensam inriktning för att en samhällsstörning ska kunna hanteras effektivt. MSB arbetar för att det ska finnas en nationell överblick av händelsen. Om det behövs, bistår MSB berörda myndigheter och organisationer med kompetens och materiel.

Livsmedelsverket

Har ett övergripande ansvar för att utbrott av livsmedelsburen smitta utreds ordentligt och stödjer kommunerna i smittspårningsarbetet.

Smittskyddslagen

Vissa smittsamma sjukdomar anses särskilt allvarliga. För att minska spridningen av dessa finns det särskilda bestämmelser i smittskyddslagen. Bestämmelserna ser lite olika ut beroende på vilken sjukdom det gäller. 

Anmälningspliktiga sjukdomar

Sjukvården måste anmäla sådana sjukdomar till landstingets smittskyddsläkare och Folkhälsomyndigheten så fort de har konstaterat att en person har smittats med sjukdomen. Det finns cirka 60 anmälningspliktiga sjukdomar.

Smittspårningspliktiga sjukdomar

Den som har smittats med en sådan sjukdom är skyldig att efter bästa förmåga lämna uppgifter om hur han eller hon blivit smittad och vilka andra som kan ha utsatts för smitta. Ungefär 50 av de anmälningspliktiga sjukdomarna är också smittspårningspliktiga.

Allmänfarliga sjukdomar

Allmänfarliga sjukdomar är livshotande, innebär långvarig sjukdom och svårt lidande eller är på annat sätt allvarliga. För att förhindra att smittan sprids vidare ger hälso- och sjukvården varje patient individuellt utformade förhållningsregler som är tvingande. Den som inte följer reglerna kan i yttersta fall bli tvångsisolerad. Då krävs först ett domstolsbeslut. Det är regionens smittskyddsläkare som ansöker om det hos förvaltningsrätten. 30 av de smittspårningspliktiga sjukdomarna är allmänfarliga.

Samhällsfarliga sjukdomar

Samhällsfarliga sjukdomar är sjukdomar som skulle kunna få allvarliga  konsekvenser för viktiga samhällsfunktioner om de sprids. Om smittan är klassad som en samhällsfarlig sjukdom ökar smittskyddsläkarens befogenheter. Smittskyddsläkaren har då möjligheter att besluta om tvångsisolering av personer som inte följer förhållningsreglerna. En annan tvångsåtgärd som kan bli aktuell är tvångsprovtagning. Fyra av de allmänfarliga sjukdomarna räknas också som samhällsfarliga.

Det är regeringen som kan besluta om att en sjukdom ska klassas som allmänfarlig eller samhällsfarlig. Detta sker på begäran av Folkhälsomyndigheten. 

Uppdaterades
Taggar för denna sida: